fridaasofie ❀

Jag är inte riktigt den som visar hur jag egentligen mår. Jag sminkar mig, fixar iordning håret och klistrar på ett leende. Även om jag inte vill. Jag är den som finns där för mina underbara vänner, pratar med den när de behöver och lyssnar när de behöver. Men nu när jag tänker efter så inser jag att jag aldrig öppnar mig eller pratar med någon om allt jag håller inom mig. Allt det vardagliga som jag får stå ut med. Allt det som får mig att gråta varje kväll. Som att jag tillexempel hatar att se huset jag växt upp i och INTE ville flytta ifrån, och se en annan familj bo där. Det stämmer inte för mig, och jag gråter nästan varje morgon när jag står och väntar på bussen för att jag ser mitt gamla rum. Jag kan bara inte förstå hur pappa kunde flytta utan att prata med mig. Jag fick beskedet på ett telefonsamtal när han var på klassresa med min bror och hans klass. När vi skulle lägga på sa han bara: "Och du, vi fick huset!" och han lät jätte glad. Jag svarade bara okej och lade på. Sen gick jag upp till mamma och hon frågade vad pappa ville. Då sa jag bara: "Vi ska flytta" och sen bröt jag ihop och grät i felra timmar. Mamma ringde och skällde på pappa, men han fattade inte vad han gjorde för fel, som vanligt. Bara att skriva om detta får mig att gråta. Jag saknar det huset något obeskrivligt. Och det är sånthär pch lite annat som jag inte pratar om med mina vänner, för det känns så töntigt. Dom kanske har problem med en annan kompis eller med någon kille, och så kommer jag och har det jobbigt att jag har flyttat från ett hus. Det känns inte så viktigt. Därför säger jag aldirg något.  För när mina vänner frågar hur det är så säger jag alltid att det är bra. Även fast jag bryter ihop inuti. För mig känns det bara som att jag trycker mig på mina vänner om jag behöver klaga på att jag inte mår bra. Jag vet inte varför, när jag vet att jag har vänner som finns där för mig och lyssar och hjälper. Men jag känner mig bara så påträngande och töntig. Även fast jag behöver prata ut. Men det slutar ofta med att jag pratar med någon på msn, men aldrig säger hela sanningen. För jag känner att ingen ska behöva tänka på mig på det sättet. Jag är ju den glada som hjälper alla andra! Men nu börjar jag bli trött på att vara det. Typ. Jag blir jätteglad när jag kan hjälpa mina vänner och jag ser att dom mår bättre av min hjälp. Men det är bara så svårt att förklara hur jag menar nu. Men jag var bara tvungen att få ur mig detta. För er som orkade läsa igenom mitt klagande, applåder.



Det var allt för mig ikväll,
godnatt.
♦