fridaasofie ❀

Hej sötnos!

Nu känner jag att jag bara vill somna och sova i en sisådär 100 år, så att man kan vakna när all skit som finns har försvunnit och man slipper må dåligt och allt sånt... För just nu känner jag att jag inte orkar med allt längre. Jag lyssnar på sorglig musik, kollar på bilder på sånt som jag saknar och på sånt jag önskar jag hade. Varför gör vi sånt här egentligen? När vi kan vara glada över det vi har.

Jag ska vara jätteglad och nöjd med mitt liv. Jag har en underbar familj. Mina föräldrar skildes när jag var lite mer än 3 år, så jag har inga minnen från hur det var när mamma och pappa bodde i samma hus. Det känns både skönt och hemskt. Skönt på det sättet att jag inte vet hur det kändes, och hur det inte är nu. Hemskt på det sättet att jag inte har några minnen från deras år tillsammans. Även fast jag har levt med skilda föräldrar i största delen av mitt liv så är jag lycklig, för jag har dom bästa föräldrarna som finns. Min mamma ställer upp för mig i vått och torrt, och jag kan prata med henne om allt. Min pappa är den bästa mannen som finns och han sliter och försöker räcka till överrallt. Han är bäst. Jag älskar min pappa och min mamma obeskrivligt mycket. Min storebror är min storebror. Egentligen behöver jag inte skriva mer, vi bråkar nästan jämt. Men det är ju syskonkärlek, och jag vet; att om jag får det svårt så finns han där och stöttar och hjälper mig. Jag är så stolt över min familj. Pappa har gift sig. Först när dom berättade det så blev jag superglad. Sen sa pappa att han hade bjudit mamma och hennes sambo på bröllopet, och för mig lät det helt naturligt eftersom de är såpass bra vänner. Men sedan när jag tänkte efter, så kom jag på: Hur ska mamma klara detta? Hur ska hon kunna se sin ex-man, pappan till hennes barn gifta sig med en annan kvinna? Hur ska hon kunna se på, när han lover henne hans eviga kärlek, som han en gång i tiden lovade mamma? Hur ska hon klara det? Då blev jag arg på pappa. Hur kunde han göra såhär? Hur kan han lova evig kärlen igen? Den lovade han ju till mamma. Men sen tänkte jag efter igen. Mamma och pappa skilde sig, för de älskade inte varandra längre. Då borde ju pappa ha sin kärlek kvar, så nu har han gett den till sin nya fru. Självklart kändes det konstigt att gå ner för altaret på min pappas bröllop och se min mamma stå i bänkarna och titta på mig och le. Då började jag gråta. Jag vet inte om det var för att jag var glad över att pappa skulle gifta sig, eller om det var för att mamma skulle varit bruden. Jag vet faktiskt inte. För jag hann inte tänka efter. Men nu kan jag känna att det var blandade känslor. Men jag är glad att pappa gifte sig, för hans fru är uunderbar. Hon är den mamman jag skulle haft om jag inte hade min mamma. Det där lät hemskt, jag vet. Men det känns nästan så. Hon är underbar och jag älskar henne. Hon har även en son, han fyller 10 år i mars. Han har blivit som en lillebror för mig. Jag tar hand om honom, tjafsar med honom och jag älskar honom. Precis som en lillebror. Sen har jag ju även min fantastiska moster och hennes familj. Jag tänker inte skriva om dom nu, för det skulle bli en dubbelt så lång text. Men min moster är den kvinnan jag ser upp till i mitt liv. Hon är min förebild. Jag älskar henne obeskrivligt mycket och jag vet att hon ställer upp för mig och hjälper mig, vad som än händer i mitt liv. Hon är en helt obeskrivligt bra kvinna, mamma och moster. Hennes son, min kusin, är den jag älskar mest på hela jorden. Han är 4 år, snart 5, och han är mitt hjärta. Han är mitt liv, han är  mitt allt. Jag kan inte fatta hur jag kunde leva 10 hela år utan honom. Men, under den tiden hade jag ju min moster och nöja mig med sålänge. Jag älskar min familj och min släkt. Det är en helt underbar känsla att veta att jag har ganska många som älskar mig på riktigt, och som alltid finns där för mig och jag behöver hjälp, eller bara någon att krama när orden inte kan komma fram. Efter en del svåra tider med familjen, så finns min moster där. Jag kan bara titta på henne och hon förstår hur jag mår. Det är underbart. För ibland kan jag inte ens prata, för då kommer tårarna sprutandes. Då kramar hon mig och säger ingentingt. Det är just det jag behöver.

JAG ÄLSKAR MIN FAMILJ ♥

Nu ska jag sova, jag skriver om andra underbara personer i mitt liv nästa vecka :)

PUSS ♥